Det lider mot jul igen, och Föreningen för Svensk Undervisningshistoria är påpassligt ute med julnumret av tidskriften Vägval. Vår redaktör Charlott Wikström har fått hjälp av gästredaktör Elisa Serrano-Ausejo med att sätta ihop ett specialnummer om utbildning och tuberkulos: Bakgrunden och de olika bidragen presenterar utförligt i redaktörernas förord ”Utbildning, upplysning och renlighetsideal i tider av tuberkulos”.
Sedan vårnumret av Vägval så har föreningen också hunnit ge ut en årsbok, Wisby Trivial-Schola av Gunilla Jonsson, som handlar om den lärda skolan på Gotland från 1600-talet till och med början av 1800-talet. Förutom en beskrivning av skolan med lärare och elever så ger årsboken också en ingående bild av de böcker som användes vid skolan. Den bokhistoriska vinklingen förklaras till viss del av att Gunilla har en bakgrund från Kungliga Biblioteket. Genom åren så har föreningens årsböcker skrivits av såväl akademiska forskare som av folk med praktisk erfarenhet från skolväsendet eller närliggande fält. Det här återspeglar sig i en stor mångfald i de ämnen som årsböckerna behandlat under föreningens drygt hundraåriga historia, och vi ser fram emot att fortsätta på den vägen. Sitter du på ett bokmanus med utbildningshistorisk relevans, eller har en utvecklad idé om vad du vill skriva om, så är du välkommen att kontakta föreningen via info@undervisningshistoria.se för att diskutera eventuell utgivning i årsboksserien.
Med det önskar styrelsen alla medlemmar en God Jul och ett riktigt Gott Nytt År!
I detta nummer av Vägval riktar vi blicken mot de upplysnings- och utbildningsinsatser som växte fram under en tid då tuberkulos hörde till de vanligaste dödsorsakerna. I Europa beräknas sjukdomen ha orsakat omkring en fjärdedel av alla dödsfall mellan 1600 och 1800. Under 1800-talet fortsatte dödligheten att vara hög, framför allt i stora städer och industrialiserade områden, där trångboddhet, dåliga bostadsförhållanden och hårda fabriksarbeten bidrog till att tuberkulos blev ett allvarligt folkhälsoproblem, ofta kallat ”den vita pesten”. Ända in på senare delen av 1800-talet dominerade föreställningar om att tuberkulos orsakades av dålig luft eller gick i arv. När bakteriologin slog igenom och Robert Koch 1882 identifierade tuberkelbakterien Mycobacterium tuberculosis, började sjukdomen i stället förstås som en smittsam infektionssjukdom – och delvis möjlig att förebygga. Därmed fick hygienisk folkbildning en nyckelroll i arbetet med att bekämpa tuberkulos.
Den hygieniska folkbildning som växte fram handlade inte bara om medicinska fakta, utan också om hur risker kommunicerades och förebyggdes, hur motstånd bemöttes och hur vissa grupper kom att stigmatiseras. Genom temanumrets artiklar visas hur utbildning under tuberkulosens tidevarv blev en central del av samhällets sätt att hantera sjukdomen och samtidigt en arena för den moderna folkhälsans och välfärdsstatens framväxt. Samtidigt framträder i analyserna både sådant som levt kvar över tid, såsom sjukdomens moralisering och tendensen att skuldbelägga de fattiga, och tydliga förändringar i form av nya teknologier, förändrade språkbruk och framväxande patienträttigheter. Därigenom bidrar artiklarna med historiska perspektiv på frågor som fortsatt präglar samtida diskussioner om hur risker kommuniceras och förstås i tider av sjukdom och kris.
Mot bakgrund av de perspektiv som tecknats här tar temanumrets första artikel avstamp i hur tuberkulos förståddes och bekämpades. I sin artikel visar Elisa Serrano-Ausejo hur sjukdomen användes för att beskriva och påverka arbetare och deras familjer i det offentliga samtalet om hälsa och utbildning i Spanien och Sverige, från slutet av 1800-talet till 1940-talet. Genom analysen blir det tydligt hur kampen mot tuberkulos växte till ett brett upplysningsprojekt där allt från bostäder och arbetsmiljö till vardagsvanor och fritid sattes under pedagogisk och hygienisk lupp.
Den medicinska och hygieniska omorientering som tog form under 1800-talet fick påtagliga konsekvenser för folkskolans hälsoarbete i Sverige. I den andra artikeln undersöker Karolina Wiell hur skolbad etablerades som en del av skolans hygieniska arbete under 1920-talet. Med utgångspunkt i dagspress, kompletterad med material från Badkongressen 1925 och samtida statistik, visar hon hur olika skolbadsmodeller växte fram och hur bastubadet kom att dominera, särskilt på landsbygden. Artikeln synliggör samtidigt tydliga regionala skillnader, präglade av lokala traditioner.
Samtidigt som skolans hygieniska arbete byggdes ut i Sverige växte undervisning fram även i andra miljöer än den ordinarie folkskolan, särskilt för långvarigt sjuka barn. På de svenska sanatorierna blev utbildning en del av vardagen för barn som vistades där under långa perioder. I Kerstin Hulter Åsbergs artikel följer vi flickan Carins skolgång vid Apelvikens kustsanatorium på 1930-talet. Genom hennes brev blir det tydligt hur undervisning, vila, disciplin och omsorg flätades samman i en miljö där lärande och tillfrisknande var två sidor av samma projekt.
Utanför skolor och sanatorier fick de hygieniska idealen också genomslag i vardagslivet. Renlighet blev ett moraliskt och socialt riktmärke, särskilt för kvinnor, som genom tidningar och utbildningar fostrades till ”goda husmödrar”. I Josefin Englunds artikel undersöks hur män och kvinnor beskrev hälsa och hygien i kontaktannonser mellan 1890 och 1940. Artikeln visar hur ord och uttryck kopplade till friskhet, skötsamhet och renhet kom att prägla människors självbeskrivningar och föreställningar om en lämplig partner. Här framträder hur den hygieniska fostran inte bara var en offentlig angelägenhet utan även formade intimsfärens värden och förväntningar.
Denna artikel jämför hur befolkningen i Spanien och Sverige utbildades i smittförebyggande åtgärder mot tuberkulos. En analys av den offentliga diskursen i dessa två länder visar på framväxten av två likartade pedagogiska inriktningar, men med delvis olika fokus. I Spanien dominerade en medborgerlig sedlighetspedagogik som moraliserade fritiden och även inkluderade bostad, arbete och kost. I Sverige konsoliderades en miljö- och vanepedagogik, artikulerad av föreningar och staten. Båda länderna upprättade utbildningssystem för tuberkulospedagogik. I Spanien riktades dessa tydligare mot arbetarnas krogliv, medan de i Sverige integrerades i ett moral-hygieniskt program för vardagsvanor (alkohol, tobak, kaffe) inom nykterhetsundervisning och skolhygien.
Kort historia om tuberkulos: vetenskap, miljö och beteende
Behandlingen av tuberkulos (TB) från slutet av 1800-talet till början av 1900-talet följde den medicinhistoriska utvecklingen. Före läkaren och bakteriologen Robert Kochs (1843–1910) upptäckt av den bakteriologiska orsaken 1882 samexisterade förklaringar som kombinerade arv och miljö med omdömen om seder. De medicinska föreläsningarna vid den Spanska Läkarkongressen i Madrid (1864)[1] visar tydligt detta. Man ifrågasatte, utan att helt avfärda, nödvändigheten av strikt ärftlig överföring. I stället betonades klimat, trångboddhet, bristfällig ventilation, otillräcklig kost och hårt arbete, tillsammans med beteenden som ansågs skadliga, som onani. Sjukdomens orsaker förstods som en blandning av biologiska och moraliska faktorer.[2] Kunskapen om den bakteriologiska orsaken till TB förändrade bilden av den och befriade de fattiga från skuldbeläggning. Samtidigt erkändes behovet av institutionell hjälp mot denna infektionssjukdom.
Kontrollen av tuberkulos kom att fokusera mer på hygien. Även om vaccination, och från 1944, streptomycin förändrade prognosen, byggde preventionen främst på sanitära och beteendemässiga åtgärder: vädring, desinfektion, isolering, förbättrad bostad och kost, smittspårning och hälsoupplysning. För att sprida detta program genomfördes folkbildningsinsatser som begripliggjorde bakteriologin för människor i lokalsamhället. Den antituberkulösa kampen fungerade som en social hygienpedagogik som upprättade vanor och omdefinierade klass- och könsnormer i offentligheten.
Figur 1 Antituberkulosaffisch, 1929. Varnar för att tuberkulos kan leda till både familjens och landets ruin.
Den här artikeln använder tuberkulos som ett exempel för att visa hur arbetare och deras familjer beskrevs och påverkades av det offentliga samtalet om hälsa och utbildning i Spanien och Sverige. Tidsramen sträcker sig från slutet av 1800-talet, då de första anti-tuberkulosföreningarna bildades, till mitten av 1900-talet då upptäckten av streptomycin gjorde dem överflödiga. Bland de historiska källorna ingår officiella rapporter och stadsplaneringsdokument från kommunala och statliga organ (t.ex. från Svenska Nationalföreningen mot Tuberkulos), medicinska publikationer samt ett anförande från Real Academia Nacional de Medicina. Därtill har visuellt hälsopedagogiskt material i press, affischer och kortfilmer inkluderats.
Spanien: hälsopedagogik och arbetarmoral
Medicinska och kommunala källor från förra sekelskiftet rapporterade höga dödstal i TB och andra lungsjukdomar i städerna, vilket hängde samman med trångboddhet, bristfällig ventilation, brister i vatten och avlopp samt otillräcklig diet[3]. Inom denna ram definierades TB tidigt som en social sjukdom: en infektion där risk och förlopp påverkades av materiella villkor och vardagsvanor[4]. Begreppet rymde två mål: att reformera miljöer och påverka beteenden.
I de offentliga myndigheternas svar kombinerades reglerande och organisatoriska åtgärder med program för hälsoupplysning. På det institutionella planet drev initiativ som Luis Comenges i Barcelona (1892–1893) på för obligatorisk anmälan av fall, kommunal desinfektion och förbud mot handel med potentiellt kontaminerade kläder, vilket förde in den framväxande bakteriologin i de urbana regelverken[5]. Stadsförbättringar genomfördes också. Madrids avloppsnät ökade exempelvis från 95 km år 1912 till 540 km år 1927[6]. Ändå ignorerades och ibland till och med förlöjligades dessa förbättringar och hygieninsatser:
Här i Barcelona är vi tyvärr långt ifrån att nå detta ideal; när vi i fjol föreslog lämpligheten av obligatoriska desinfektioner och förbud mot försäljning av kläder i fall av TB, var det nära att vi blev bannlysta; man talade om hygienens tyranni[7]
Det hygienistiska språket utvecklade också en moralisk pedagogik som syftade till att reglera sällskapsformer som ansågs riskabla. Krogen framställdes som en miljö som främjade överkonsumtion av alkohol, delning av glas och dålig ventilation.[8] Budskap om nykterhet och goda seder betonades, liksom alternativa sätt att tillbringa fritiden. En del av den sanitära litteraturen kopplade alkoholism och TB som en indirekt riskfaktor, genom försämrat näringsläge, ökad exponering och oordning i hemmet.[9] Effekten av dessa varningar var begränsad eftersom krogen och alkoholen inte bara erbjöd nöje, social gemenskap och en möjlighet att fly från oönskade rutiner, utan också ett snabbt energitillskott genom billig alkohol åt en befolkning med bristfällig kost.[10]
Antituberkuloskommunikation
Den antituberkulösa pedagogiken spreds både genom direkt undervisning och genom masskommunikation. Inom vården utformades dispensarierna som förebyggande centra med ett uttalat pedagogiskt uppdrag, stödda av hemsjuksköterskor som tog profylaxen in i hemmet, genom häften, demonstrationer och kontaktspårning.[11] Samtidigt försökte man sprida häften och handböcker till en bred publik, även om analfabetismen begränsade räckvidden.[12] Föreläsningarna användes för att väcka medvetenhet och mobilisera olika publikgrupper, ofta med ett särskilt tilltal till kvinnor som hygienens garanter. Medierna satte sina egna villkor. I radio krävdes korta inslag och enkelt språk och på film korta speltider och en konstruktiv ton. Ett typiskt exempel är Vidas nuevas av Julio Bravo, inspelad 1936, som kombinerade paroller som ”Kyss mig inte” och vaccinationsscener för att främja goda vanor inom familjen.[13]
Den visuella kampanjen förstärkte dessa riktlinjer genom affischer med tydliga och normativa budskap: spotta inte, torrsopa inte, koka och sterilisera mjölken, vädra, sov med öppna fönster.[14] Evenemang som Fiesta de la Flor (1913) finansierades av monarkin för att samla in medel. Gatorna fylldes av frivilliga som erbjöd blommor i utbyte mot donationer. Samtidigt visade andra mobiliseringskampanjer den organiserade välgörenhetens symboliska kraft: ”den dagliga centimen”, ett öre som medborgarna betalade för att finansiera antituberkulösa åtgärder, gjorde det möjligt att öppna sanatoriet Porta-Coeli (Valencia, 1899) för fattiga patienter och skapade en civilt präglad känslopedagogik, där den lilla gåvan lärde ut att omsorgen om tuberkulossjuka var en kollektiv plikt. Den ekonomiska skörheten och stängningen 1902 visade emellertid gränserna för denna välgörenhetslogik som bas för långsiktig prevention[15]. På grund av sin karitativa karaktär, kritiserades insatserna av arbetarrörelsen, som såg dem som monarkisk och paternalistisk elitpropaganda.
Figur 2 Spotta inte på golvet. Okänd. 1931.
Figur 3 Torrsopning är inte att städa, det är att virvla upp damm. Okänd. 1931.
Figur 4 Frisk luft och öppna fönster. 1932. Riquer.
Sverige: ett nationellt projekt för folkhälsa och social pedagogik
Vid tiden för Kochs upptäckt stod tuberkulos för en mycket stor andel av dödsfallen i Sverige, samtidigt som industrialisering och urbanisering accelererade. Sanatoriemodellen infördes tidigt. Det första sanatoriet öppnade 1891 och, med stöd av kungahuset, byggdes statliga sanatorier på platser som ansågs ha gynnsamt klimat.[16] Det statliga sanatorienätet växte kraftigt från 1908 och hade omkring 3 500 sängar 1910 och 9 000 år 1940.[17] Parallellt utvecklades ett dispensarienät från 1904 (det första dispensariet i Uppsala), som samordnade information, insamling av data och vård, med hembesök, familjeutbildning och smittspårning. Arbetet koordinerades av Svenska Nationalföreningen mot Tuberkulos (SNMT). TB behandlades som en folksjukdom – utbredd, social och förebyggbar – som krävde både materiella åtgärder och pedagogiskt arbete med människors vanor.
Både antituberkulossanatorier och dispensarier hade ett grundläggande pedagogiskt uppdrag.[18] Tack vare statlig finansiering kunde utrymmen och sängplatser i sanatorierna upprätthållas och successivt byggas ut, vilket fungerade som profylax för den friska befolkningen genom att separera personer som var infekterade med bacillen. Uppförandet av dessa byggnader stöddes av boken Tuberkulossjukhus: deras planläggning och uppförande (Stockholm 1906), som innehöll betänkanden, program, ritningar, kostnadsberäkningar och driftkalkyler.[19] Bland undertecknarna fanns E. Stenhammar, en arkitekt med expertis på sjukhus och sanatorier, som betonade hygienens betydelse i det moderna sjukhuset. Patientundervisning beskrevs också i handledningarna, eftersom man förväntade sig att patienterna skulle fortsätta med de hygieniska vanorna när de återvände hem.
Dispensarierna tog från början på sig ett uppdrag som gick utöver det rent medicinska genom att besöka hemmen, undervisa familjer i personlig och miljöhygien, och vid behov ge stöd i form av ved, kläder, tvätt och mat samt identifiera kontakter för att bryta smittkedjor. Denna idé om att skydda hemmet blev en central del av det förebyggande vardagsarbetet. Dispensarierna tog endast emot patienter dagtid och låg därför i urbana miljöer, till skillnad från sanatorierna. Erfarenheten hämtades från England och Tyskland, där sådana inrättningar utvecklades för att stödja sanatoriernas pedagogiska och vårdande arbete.
Den svenska offentliga diskursen fick en normativ ton som lade en del av ansvaret över på ”oförsiktiga” vanor. Läkaren Gustaf Neander (1874–1941) hävdade att tuberkulos också närdes av okunskap och likgiltighet, även i välbeställda hem.[20] Inom detta normativa sammanhang sågs alkohol som ett indirekt problem som undergrävde hygienisk disciplin och hushållsekonomi. I praktiken överlappade tuberkulos- och nykterhetskretsar varandra i mässor och utställningar där nykterhet, hygien och medborgarskap delade samma offentliga rum. Dessutom försökte 1917 års lag begränsa konsumtionen genom statlig kontroll av alkoholförsäljningen.[21]
Föreningsvärdet och informationsspridning
I Sverige organiserades upplysningen som ett nätverk av föredrag, konferenser och kurser, drivet av SNMT och, senare, av patientföreningsrörelsen. Redan 1928 höll läkare 2 443 föreläsningar, med över 317 000 deltagare.[22] Detta kompletterades också med pressartiklar och broschyrer som spreds i skolor och bland värnpliktiga, och avgörande med dörr-till-dörr-undervisning av hemsjuksköterskor som omsatte budskapen i praktiska hushållsrutiner. Denna front mötte nykterhetsarbetet när det statliga betänkandet SOU 1919:9 föreslog en omorganisering av nykterhetsundervisningen i skola och samhälle (med alkoholen i centrum) samt uttryckliga insatser mot ’missbruk av tobak och kaffe’. Därmed konsoliderades det moral-hygieniska program som hälso- och kommunala aktörer redan hade börjat driva.
Den audiovisuella och materiella delen av kommunikationen förstärkte detta ramverk. Föreningen producerade kortfilmer för hälsopropaganda, från tidiga inslag som Tuberkulos (ca 1930) till Medan det ännu är tid (1952), som spreds i utbildningskretsar, lokala biografer och vid visningar med efterföljande debatt. Inne på sanatorierna bedrev patientklubbar intern radio, filmvisningar och studiecirklar, vilket gjorde anstalterna till kulturella miljöer där man lärde ut hygieniska praktiker och en hygienisk medborgaranda. I stor skala finansierades spridningen av enhetliga budskap genom julmärken och broschyrkampanjer, ibland under kungligt beskydd.
Sammantaget skapade föredrag, skola, film och radio, broschyrer och pedagogiska hembesök en kommunikation där budskap som vädra, separera sängar, dela inte glas, uppsök dispensariet förankrades i praktiska tjänster och enkla åtgärder som kunde upprepas i hemmet.
Spanien och Sverige: Likheter och skillnader
Spanien och Sverige byggde, med till stora delar liknande språk och metoder, en praktisk inriktad pedagogik mot tuberkulos. Det centrala budskapet var enhet och delat ansvar eftersom TB sågs som en social sjukdom eller folksjukdom som krävde gemensamma vardagsvanor som att vädra, sprida ut sängar, täcka hostan, städa, översatta till hemmet genom dispensariseringen. Dispensarierna fungerade som hygieniska klassrum. Hemsjuksköterskorna och hembesöken spred konkreta rutiner genom kontaktspårning och väntrumsundervisning, vilket även förstärkte det praktiska lärandet. Kommunikationsmässigt gjorde broschyrer, lokalpress, föredrag, affischer, radio och film den bakteriologiska kunskapen begriplig. Dessutom gav kungligt beskydd en civilt förankrad känsla av tillhörighet och legitimitet, samtidigt som insamlingsformer som julmärkena normaliserade medborgarnas bidrag. Parallellt fungerade den hygieniska stadsplaneringen som en strukturell pedagogik genom förbättrade gator, bostäder och anläggningar som underlättade efterlevnaden genom att göra den praktiskt möjlig.
Skillnaderna mellan Spanien och Sverige låg i hur denna enhet organiserades. Sverige konsoliderade tidigt ett tätt och sammanhängande nätverk (SNMT, stabil offentlig finansiering, patientorganisationer). Tyngdpunkten lades på okunskap och försumlighet som individuella brister snarare än på sociala skikt. Spanien riktade däremot fokus mot arbetarklassens umgängesmiljöer, särskilt krogmiljöer, och ’dåliga’ nöjen. Dessa utvecklingsbanor berodde på olikheter i statlig och kommunal kapacitet, tidpunkt och takt i de urbana och bostadspolitiska reformerna, kulturella förhållanden och finansieringssystem.
Noter och referenser
[1] Ett av de ämnen som behandlades vid den medicinska kongressen var orsakerna till lungsot (lungtuberkulos) och metoderna för att förebygga eller minska dess härjningar.
[2] J. M. Zabala, ”Causas de la tisis pulmonar y medios de evitar o disminuir sus estragos”, i Actas de las sesiones del Congreso Médico Español celebrado en Madrid (Madrid 1865) s. 635–637.
[3] Rafael Huertas, ”Vivir y morir en Madrid: la vivienda como factor determinante del estado de salud de la población madrileña (1874–1923)”, Asclepio 54:2 (2002) s. 253–276. https://doi.org/10.3989/asclepio.2002.v54.i2.150
[4] J. Molero Mesa, ”Francisco Moliner y Nicolás (1851–1915) y el inicio de la lucha antituberculosa en España”, Asclepio 42 (1990) s. 253–279.
[6] C. Chicote Riego, Discurso leído en la solemne sesión inaugural del curso de 1927–1928 en la Real Academia Nacional de Medicina (Madrid 1928) s. 19–24.
[7] Comenge y Ferrer, ”Revista crítica bibliográfica”, Gaceta Médica Catalana 16 (1893) s. 116–117.
[8] J. Uría, ”La taberna. Un espacio multifuncional de sociabilidad popular en la Restauración española”, Hispania 63 (2003) s. 571–604.
[9] M. C. Palao Ibáñez, La lucha antituberculosa en España (1874–1958): medios de comunicación, sociedad y sanidad. Doktorsavhandling, Universidad Complutense de Madrid (Madrid 2016).
[11] M. de Dios-Aguado, A. A. Peters, M. A. de A. Peres & S. Gómez-Cantarino, ”Enfermera visitadora modelo vanguardista de cuidados de salud en España”, Escola Anna Nery Revista de Enfermagem 27 (2023).
[14] Ramón Castejón Bolea, Enrique Perdiguero-Gil & José Luis Piqueras-Fernández (red.), Las imágenes de la salud: cartelismo sanitario en España (1910–1950) (Madrid 2012).
[16] H. Wallstedt & M. Maeurer, ”The History of Tuberculosis Management in Sweden”, International Journal of Infectious Diseases 32 (2015) s. 179–182.
[17] Y. Söderfeldt & J. Samuelsson, ”Patient Mobilisation in the Epidemiological Transition: How Tuberculosis Patients Made the Heart Sick”, Social History of Medicine (2025).
[19] Johan Wawrinsky et al., Tuberkulossjukhus: deras planläggning och uppförande: betänkande och förslag med program, ritningar, kostnadsberäkningar och driftkalkyler (Stockholm 1906).
[20] Gustaf Neander, Folksjukdomen tuberkulos och dess bekämpande (Stockholm 1928) s. 111.
[21] Kungl. Maj:ts nådiga förordning den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker (SFS 1917:340).
Elisa Serrano-Ausejo är doktorand i pedagogik med fokus på historiedidaktik. Hennes forskning rör historiedidaktik och utbildningsteknologi. Hon har en bakgrund i historia och skrev sin masteruppsats om tuberkulosens historia.
Studien undersöker utvecklingen av svenska skolbad under 1920-talet med fokus på år 1925, en period som tidigare forskning i stor utsträckning förbisett. Syftet är att analysera vilka skolbadsmodeller som etablerades och hur dessa varierade mellan Norrbottens län, Västernorrlands län och Malmöhus län. Undersökningen baseras främst påkvalitativ analys av dagstidningar, som fungerade både som nyhetsförmedlare och som forum för samtidens hygienpolitiska debatt. Materialet kompletteras med dokumentation frånBadkongressen 1925samt statistik från undervisningsrådet Harald Wallin. Resultaten visar ett tydligt skifte från de tidiga skolbadens kar- och duschbad till en stark dominans för bastubad, särskilt på landsbygden där bastun framstod som den mest kostnadseffektiva lösningen. Dagspressen avslöjar samtidigt regionala skillnader, präglade av lokala traditioner.
Under 1800-talet fick skolan ett allt starkare fokus på barns hälsa, en utveckling som speglade den bredare västeuropeiska hygienrörelsen där befolkningens välbefinnande och arbetsförmåga betraktades som grundläggande för nationens framåtskridande.[1] I denna omdaning har Annelie Drakmann visat hur läkarkåren tog avstånd från äldre föreställningar om smittans spridning – såsom miasmateorier och rökdesinficering – och i stället började rekommendera hand- och kroppstvätt som förebyggande åtgärder.[2] Samtidigt betonade forskning kring badformer vid brunns- och kallbadhus hudens renlighet som central för god hälsa, vilket gjorde badfrågan till en nyckelkomponent i hygienrörelsen.[3] Charlotta Forss har påpekat att bastubadet därigenom omdefinierades: från att ha setts som ett direkt hälsobringande ingrepp blev det nu ett viktigt inslag i den förebyggande hälsovården.[4] Denna utveckling tog sig konkreta uttryck i badinfrastrukturen. I Västeuropa och USA byggdes varmbadhus och duschbad, och i Sverige uppfördes liknande anläggningar i städerna. På landsbygden valde man däremot – inspirerad av Finland – att återinföra bastun som lösning på badfrågan. Drivande i denna folkbadsrörelse var provinsialläkarna.[5] Peter M. Nilsson beskriver Provinsialläkarföreningens bildande 1881 som en av seklets mest betydelsefulla händelser inom svensk medicin: en facklig sammanslutning vars medlemmar aktivt verkade för samhällsförändring och hygieniska reformer.[6] Redan 1886 stod bastubadet på föreningens dagordning, och provinsialläkarna började sprida kunskap om hälsobringande bad – särskilt bastubad – genom dagstidningar, läroböcker, almanackor, kvinnotidskrifter och föredrag riktade till läkare, lärare och allmänheten. Målet var att förmå befolkningen att bada oftare och att initiera offentliga badmöjligheter; i väntan på sådana satsade man på att utbilda framför allt kvinnor och skolbarn i hygien.[7]
Internationellt hade skolbad redan etablerats. Under 1880-talet infördes de i Tyskland, Norge och Danmark, där barn fick undervisning i personlig hygien under skoltid. I Sverige introducerades skolbadet 1890 vid Hälsovårdsföreningens möte i Stockholm, och det första skolbadet öppnade året därpå vid Nikolai folkskola. Snart följde fler exempel såsom: Kubikenborg 1900, Sundsvall 1901 och liksom andra städer som Borås, Alingsås och Trollhättan, ofta i anslutning till nybyggda offentliga varmbadhus. På så vis kom skolbadet att bli en central arena där hygienrörelsens idéer omsattes i praktiken.[8]
Undersökningen gör ett nedslag 1925 i debatten om skolbad, både under Badkonferensen och i dagstidningar, med fokus på Norrbottens län, Västernorrlands län (inklusive Sundsvallsregionen) och Malmöhus län. Badkonferensen arrangerades av Föreningen för Folkbad och vände sig till alla dem som arbetade med att förverkliga den så kallade badfrågan.[9] Syftet med undersökningen är att tillföra nya perspektiv på skolbadens utveckling under 1920-talet, vilket inte behandlats i tidigare forskning där bland annat de nordiska länderna liksom framväxten av de tidiga svenska skolbaden undersökts.[10] Avsikten med denna undersökning är därmed att förstå utvecklingen lite senare i tid liksom skillnader mellan norra och södra Sverige. Dagstidningar utgör det centrala källmaterialet, då de under perioden förmedlade både fakta och debatt, vilket möjliggör insikt i skolbadens spridning och de argument som fördes. Frågan som undersökningen söker besvara är: Hur utvecklades skolbaden under 1920-talet och vilka regionala skillnader i badformer kan observeras mellan Norrbottens län, Västernorrlands län och Malmöhus län?
Under 1800-talet och det tidiga 1900-talet var epidemiska sjukdomar vanliga, och barn – särskilt de från fattiga hem utan tillgång till rent vatten, avlopp och näringsrik mat – var extra utsatta. I England var tuberkulos, vid sidan av difteri, en av de vanligaste dödsorsakerna bland barn.[11] Ekonomhistorikern Britt-Inger Puranen har dock konstaterat att dödligheten i tuberkulos i Sverige främst var hög bland de yngsta (0–5 år) och äldsta (65–70 år).[12] Lokala skolhygieniska undersökningar 1910–1920 visade att omkring 20 % av barnen var tuberkulinpositiva och 1,25–1,30 % hade utvecklad lungtuberkulos. På 1940-talet hade dessa siffror sjunkit till 5–7 % respektive 0,1 %.[13] Hans Nilsson visade samtidigt att folkskolan successivt tog ett större ansvar för barnens hälsa. Från 1878 användes normalritningar vid nybyggnation av skolor, och 1882 års folkskolestadga införde regler för hantering av smittsamma sjukdomar. Parallellt genomfördes flera skolhygieniska utredningar som granskade både skolornas lokaler och elevernas hälsa.[14] Den mest uppmärksammade av dessa utredningar initierades 1882 av Skolkommittén under ledning av Axel Key och publicerades 1885. Studien, som 1893 belönades med Svenska Läkaresällskapets årspris, visade att 50–60 procent av barnen led av långvarig sjuklighet. Key framhöll att ansvaret för barnens hälsa borde delas mellan hem och skola, men att skolan borde ta ett större ansvar än tidigare.[15] Folkskolans barn, ofta från fattiga hem, antas dock ha haft sämre levnadsvillkor än de barn som ingick i Keys undersökning. Mellan 1910 och 1940 minskade barnens tuberkulosfall kraftigt – en utveckling som C. W. Herlitz kopplade till calmette-vaccinet, men också till införandet av skolluncher och förbättrad hygien genom exempelvis skolbad.[16]
När skolbarnen började bada och olika skolbadsmodeller år 1925
Enligt undervisningsrådet Harald Wallin hade år 1925 över 200 skolbad inrättats i Sverige under en 35-årsperiod sedan 1890-talet.[17] Skolbaden sågs som en del av skolans fostrande uppdrag och ett sätt att forma barnen till ”ett härdigt och kraftigt släkte”[18]. Professor i hygien Alfred Pettersson framhöll att det nu blivit allmänt accepterat att skolbarn behövde bada regelbundet.[19] Ungefär hälften av skolbaden hölls i skolans lokaler, resten vid allmänna badinrättningar, vilket stämmer överens med utvecklingen i Sundsvallsregionen och Västra Götaland. Wallin noterade att 79,7 % av skolbaden var bastubad, medan 20,3 % utgjordes av andra badformer (Tabell 1).[20]
Att bastubadet 1925 var den dominerande badformen är anmärkningsvärt, eftersom de första svenska skolbaden – inspirerade av Tyskland, Norge och Danmark – byggde på karbad och dusch, som vid Nikolai folkskola i Stockholm men även i Sundsvall och Kubikenborg.[21] Även Lena Hammarberg visar att Maria folkskolas skolbad i Stockholm 1897 bestod av karbad med dusch och simbassäng för simundervisning.[22] Men här framgår att denna typ nästan hade försvunnit på 20 år, medan bastubadet tagit över.[23] Detta gör Harald Wallins genomgång från 1925 särskilt intressant. Han anger ingen tydlig förklaring till utvecklingen men menar samtidigt att bastubad inte lämpar sig för barn och att skolor i stället bör ha 10–12 baljor, duschar, omklädningsrum och gärna simbassäng. Å ena sidan rekommenderade även Alfred Berghel denna modell i 1926 års almanacka: ”Duschbadet är det enklaste… billigt och fordrar ett minimum av tid… lämpat för massbad i skolor, fabriker etc.”[24] Å andra sidan ger Berghel en annan synvinkel i sitt föredrag föredrag Om bad såsom medel för folkhälsan förr och nu, då Berghel beskrev bastubadet som mest effektivt för yngre och medelålders då det rengör huden väl.[25] Därmed blev Wallin mer positiv till bastubadet även om han betonar att bastubadet för barn borde vara svalare än för vuxna och att hård borstning skulle undvikas.[26] Ett argument som Alfred Pettersson lyfte för bastubadet var att det lockade fler, eftersom det upplevdes behagligare. Han menade att alla badtyper kunde erbjudas i städer, men att varmluftsbad (bastubad) var den mest realistiska lösningen på landsbygden, där anläggningarna borde vara små, enkla och billiga. I praktiken syftade han på badstugor med förstuga, avklädningsrum och bastu. Skolbad kunde hållas där på förmiddagar, medan äldre och arbetande kunde använda badstugan senare under dagen.[27] Liknande råd gavs i Svenska Dagbladet 1925 där man föreslog att skolbad, i alla fall i städerna eller större samhällen skulle bedrivas i det lokala varmbadhuset, medan alla nya skolbyggnader på landsbygden borde inredas med skolbad.[28] Budskapet stöddes även av provinsialläkaren i Karesuando, som förespråkade finsk bastu som skolbad.[29]
Debatten vid Badkongressen visar att skolbad främst rekommenderades som kar- och duschbad, vilket också dominerade vid introduktionen på 1890-talet. Samtidigt förespråkade flera läkare bastubad, som enligt statistiken var den vanligaste skolbadsformen 1925. E. Edén uppgav att skolbad fanns i 92 stadsskoldistrikt och 100 landsbygdsskoldistrikt, men skillnaden var stor: 75 % av folkskolorna i städerna hade skolbad 1920, medan endast 6 % av landsbygdens skolor hade det.[30] Det är därför rimligt att tänka att det trots det liknande antalet anläggningar kan badformerna ha utvecklats olika mellan stad och landsbygd. I städerna byggdes varmbadhus i stor omfattning från 1860-talet, men de var kostsamma att driva.[31] På landsbygden tillkom få badanläggningar före 1920-talet, då enklare badstugor började byggas.[32] Eftersom undersökningen fokuserar på 1925 blir det därför relevant att studera utvecklingen vid denna tid genom dagspressen. Från detta år verkade dessutom Föreningen för folkbad för att främja skolbad i samband med nybyggnation av badstugor på landsbygden.[33] Kostnader angavs som främsta hinder, varför statliga och landstingskommunala bidrag föreslogs, samtidigt som man betonade att dusch- och bastubad inte var särskilt kostsamma.[34]
I Norrskensflamman framgick hur skolbad inrättats i nordligaste Sverige: Centralskolan i Kiruna hade dusch och bassäng, medan Jukkasjärvi och Parakkaavaara hade skolbastu. I arbetsstugan i Vittangi och hyrda bastur i Svappavaara, Lainio, Lannavaara och Ö. Soppero erbjöd också skolbad, och nya bastur byggdes i Svappavaara, Kuravaara och Kouksu.[35] Större centralorter kunde erbjuda skolbad med bättre faciliteter, medan byarna främst förlitade sig på bastubadet, särskilt i bastutraditionsrika områden som Norrbottens län. Detta överensstämmer med Wallins statistik, och liknande mönster ses kring Örnsköldsvik, där endast staden hade skolbad och landsbygdens skoldistrikt arbetade för att bygga bastu för barnen.[36] I Sundsvall vid sekelskiftet 1900 fanns skolbad endast i Kubikenborg och Sundsvall. 1925 rapporteras skolbad i Sundsvall, Kubikenborg, Svartvik, Essvik, Skälarön, Timrå och Ånge, men vilken typ av skolbad som erbjuds framgick inte.[37]
I Arbetet framgick att skolbad etablerats på många platser och att intresset ökade. I Malmö, Burlöv, Svedala, Göddeslöv och Trelleborg låg skolbaden i skolbyggnaden, medan Lund använde varmbadhuset. Badstugor omnämndes inte. [38]Trelleborgstidningen rapporterade att barn i Trelleborg och Lund badade ryska bad (ångbastu, Banja) och karbad, vilket visar att bastubad förekom i södra Sverige men eventuellt utan finsk påverkan.[39] I Sydsvenska dagbladet noterades däremot att skolråd och befolkning var ointresserade av skolbad i sydöstra Skånes skoldistrikt.[40]
Slutsats: Ett skolbad i förändring – från dusch till bastu i 1920-talets Sverige
Till skillnad från tidigare undersökningar har jag gjort ett nedslag i skolbadets utveckling kring mitten av 1920-talet, fyra år efter bildandet av Föreningen för folkbad, som hade som syfte att främja folkbad, exempelvis skolbad. Undersökningen visar att Sverige successivt gick från den typ av skolbad som bedrevs i övriga Europa och i svenska städer – duschbad – till att på landsbygden satsa på bastubadet, som ansågs mest kostnadseffektivt för både folkbad och skolbad. Bastubadet behövde inte heller integreras i skolbyggnaden utan kunde inrättas i den lokala badstugan. Dagspressen visar att bastubadet var självklart i Norrbottens län, där den finska badstugan fungerade som förebild, medan situationen var mer otydlig i Västernorrlands län och Malmöhus län. I Malmöhus län förekom istället inspiration från den ryska varianten Banja när badstuga diskuterades. Trots dessa skillnader visade badkongressen 1925 att bastubadet användes i fler skolbad än duschbadet, vilket är anmärkningsvärt eftersom antalet skolbad var ungefär lika stort i stads- som landsbygdsskoldistrikt. Även i städerna blev bastubadet alltså allt mer dominerande. Samtidigt framgår både i dagspressen och på badkongressen en frustration över hur långsamt etableringen av skolbad gick, och behovet av statlig eller landstingsfinansiering lyftes för att påskynda utvecklingen – något som dock inte genomfördes förrän under 1940-talet.[41] Hur skolbadet kom att inverka på elevernas hälsa är svårt att sia om, men vi vet att andelen tuberkulospositiva och sjuka i tuberkulos kraftigt sjönk under denna tiden och att skolbadet upplevdes vara en av de mest betydelsefulla orsakerna tillsammans med tuberkulosvaccin och skolmåltider.
Noter och referenser
[1] Se bl.a. Ulf Olsson, 1999, Drömmen om den hälsosamma medborgaren, s.13, 17–18. Daniel Larsson, 2015, Koleran – Samhället, idéerna och katastrofen 1834, s. 24–28. Karin Johannisson, 1990, Medicinens öga – Sjukdom, medicin och samhälle – historiska erfarenheter, s. 19–20.
[2] Annelie Drakmann, 2021, ”Utrökt eller avsköljd – Övergången från rök till vatten som rengörande substans bland svenska läkare under 1800-talets slut”, i Annola, J., Drakman, A., Ulväng, M. (ed), Med tvål, vatten och flit – Hälsofrämjande renlighet som ideal och praktik ca 1870–1930. s.19–42.
[4] Charlotta Forss, 2024, “The body in the Bathhouse:Healt and Bathing in Early Modern Sweden” i M. Eyice, C. Forss (red) Health and society in early modern Sweden. 57–82, s.60.
[5] Alfred Berghel, 1925, ”Om bad såsom medel för folkhälsan förr och nu”, i Föreningen för Folkbad, Bad och folkhälsa : förhandlingarna vid Badkongressen år 1925 i Stockholm / med statsbidrag utgivna av Föreningen för folkbad, 24-40, s. 31.; Wiell, 2018, Bad mot Lort och Sjukdom – Den privathygieniska utvecklingen i Sverige 1880–1949, s.62-67, 219-226; Karolina Wiell, 2021, ”Den nordiska badfrågan och det svenska folkbadet 1880–1950”, i J. Annola, A. Drakman, M. Ulväng (red) Med tvål, vatten och flit: Hälsofrämjande renlighet som ideal och praktik, ca 1870–1930, 19-42, s.27, 30-31, 34-38.
[6] Peter M Nilsson, 2012, ”Den radikala medicinska traditionen i historisk belysning”, i Socialmedicinsk tidskrift Nr 1, 2012, 76–81, s.78
[7] Wiell, 2018, s. 95–118; Karolina Wiell, 2021, s. 28.; E.W. Wretlind, 1886, ”Svenska provinsialläkareföreningens årsmöte”, i E.W. Wretlind, Eira, Årg. 10, nr 17, s540-544, s.543–544.
[8] Wiell, 2021, s.30–31.; Karolina Wiell, 2023, Folkbad som folkbildning för förbättrad folkhälsa. Konferenspaper presenterat vid MIMERs forskarkonferens November 2023, passim.; Karolina Wiell, 2024, ”Ett märkligt tidstecken som manar till efterföljd…” i Olofsson, S. (red), Någonting på spåret: Femton texter om ett närgånget nyss. 337–384, s. 370, 372.
[9] Badfrågan var ett västeuropeiskt fenomen som utvecklades under slutet av 1800-talet där bland andra läkare men även folkskollärare engagerade sig i att öka badmöjligheterna för befolkningen genom informationsspridning men även byggnation av offentliga bad och skolbad.
[17] Wiell, 2023, passim.; Wiell, 2024, s. 370, 372.
[18] Harald Wallin, 1926, ”Om skolbad” i Bad och folkhälsa – Förhandlingarna vid badkongressen år 1925 i Stockholm, s. 103
[19] Alfred Pettersson, 1926, ”Om anordnandet av badmöjligheter i stad och på landsbygd”, i Föreningen för Folkbad, Bad och folkhälsa : förhandlingarna vid Badkongressen år 1925 i Stockholm / med statsbidrag utgivna av Föreningen för folkbad, 95–102, s. 101.
[20] Wallin, 1926, s. 104-105; Wiell, 2023, passim.; Wiell, 2024, s. 370, 372.
[25] Alfred Berghel, 1926, ”Om bad såsom medel för folkhälsan förr och nu”, i Föreningen för Folkbad, Bad och folkhälsa: förhandlingarna vid Badkongressen år 1925 i Stockholm / med statsbidrag utgivna av Föreningen för folkbad, 24–40, s. 37.
[29] Haparandabladet, Karesuando-barnen behöva bada, s. 2, 1925-09-03
[30] E. Edén, 1926, ”Befintliga badanläggningar i Sverige”, i Föreningen för Folkbad, Bad och folkhälsa : förhandlingarna vid Badkongressen år 1925 i Stockholm / med statsbidrag utgivna av Föreningen för folkbad, 79–94, s. 94.; Herlitz, 1961, s. 131.
[36] Örnsköldsviksallehanda, Regelbundna skolbad förekommer endast i Örnsköldsviks skoldistrikt, s. 6, 1925-08-17
[37] Arbetaren, Regelbundet ordnade skolbad vid ett flertal av distriktets skolor, s. 1, 1925-08-12.
[38] Arbetet, Skånebefolkningen börjar intressera sig för skolbad, s.7. 1925-05-04.
[39] Trelleborgstidningen, Intresset för skolbad tilltagande, s. 2. 1925-05-04.
[40] Sydsvenska dagbladet, Skolbadsfrågan i allmänt ej aktuell, s. 4. 1925-05-06.
[41] Inte förrän i mitten av 1940-talet tycks finansieringen av skolbad ha blivit alvar då det fanns ett krav på att erbjuda kostnadsfria skolbad för att beviljas lån och bidrag för badstugubyggnation enligt Folkbadsutredningen 1945. Källa: SOU 1954:25, 1954, Friluftsbad, simhallar, bastur – simundervisning och simlärarutbildning – Betänkande avgivet av Statens folkbadsutredning, s. 20.
Karolina Wiell är fil.dr i ekonomisk historia och undervisar i historia vid Karlstads universitet. Hennes forskning fokuserar på välfärdsstatens tidiga utveckling kring sekelskiftet 1900, särskilt frågor om hälsa, renlighet och personlig hygien. I sin avhandling Bad mot lort och sjukdom (2018) undersöker hon hur renlighetsidealen växte fram och ledde till byggandet av omkring 10 000 badstugor i Sverige. Hon har även fördjupat sig i den nordiska renlighetsrörelsen och skolbadens och bastubadens historia. Sedan 2025 är hon Bastu Akademins adjungerade expert i bastuhistoria.
I denna artikel ges en bakgrund till sanatorievården och rehabiliteringen som skulle förbereda patienten för ett liv efter sanatoriet, om man överlevde. I analysen kommer särskild uppmärksamhet att ägnas åt Flickan Carins brev, en brevsamling från Apelvikens kustsanatorium på 1930-talet. I ett unikt material av enkätsvar och intervjuer med patienter och anställda kompletteras historien om Apelvikens Kustsanatorium med minnesbilder av några lärare och skolmiljön fram till 1940.
Inledning
De första svenska sanatorierna skapades på privat initiativ med hjälp av filantropiska donationer. Vårdtiderna blev långa och därmed blev det nödvändigt att inrätta skolundervisning för barnpatienterna. Från 1904 finns belagt att skolundervisning hade införts på sanatoriet i Vejbystrand. Efter 1908–1909 års riksdag infördes statsbidrag till så kallade folksanatorier i hela landet och antalet sanatorier ökade till ett hundratal. Från 1913 infördes statsbidrag till skolundervisning, vilket bör ha påskyndat införandet av skolutbildning på alla sjukhus som vårdade barn.
Skolundervisningen på sanatorierna utvecklades parallellt med den framväxande svenska folkskolan, men har sällan undersökts. Genom att studera denna miljö kan vi förstå mer om hur utbildning organiserades för tuberkulossjuka barn. Det finns god statistik från de svenska sanatorierna över antal inskrivna patienter, deras ålder, kön och yrke, och om de utskrevs friska, förbättrade, icke förbättrade eller avlidna. Det finns statistik över personal av olika kategorier, men det saknas vanligtvis uppgifter om förekomsten av skollärare och undervisningstimmar. Det kan bero på att läraren i allmänhet avlönades av kommunen, och att dessa uppgifter kan återfinnas i kommundata. I en årsberättelse från Apelvikens kustsanatorium 1940 står det att småskollärarinnan Nelly Nilsson avlidit. Hon hade tillträtt tjänsten 1914 och sedan skött sin verksamhet ”på ett plikttroget och samvetsgrant sätt” i tjugosex år.
Frågan om utbildningens betydelse i vårdsammanhang blir särskilt tydlig när man vänder blicken mot de barn som tillbringade långa perioder på svenska sanatorier. Här väcks frågor om hur deras skolgång egentligen organiserades och hur de själva upplevde undervisningen och lärarinnorna vid sanatorierna. I analysen riktas därför särskild uppmärksamhet mot Flickan Carins brev från Apelvikens kustsanatorium på 1930-talet. Tillsammans med enkätsvar och intervjuer med tidigare patienter och anställda ger detta en fördjupad bild av lärarna och skolmiljön vid Apelviken fram till 1940.
Sanatoriet – en vårdform för patienter med tuberkulos
Sanatorierna skapades i Europa från 1860-talet och framåt som en sjukhusinrättning för att erbjuda det ökande antalet tuberkulospatienter frisk luft, vila och riklig näring. Sanatoriet erbjöd isolering, både från en potentiellt ohälsosam hemmamiljö och för att förhindra att den sjuka skulle smitta andra. Det fanns ingen botande behandling förrän på 1940-talet. Vårdtiderna blev långa, från ett halvår till flera år. Överlevnadsstatistiken vid tuberkulos visar att barn i skolåldern överlevde i högre utsträckning än spädbarn och äldre från 20-årsåldern och uppåt.[1]
Om patienterna överlevde förväntades de återvända till sitt vanliga liv i så bra form som möjligt. En rehabilitering efter den akuta sjukdomen kunde ta tid, men den skulle påbörjas på sanatoriet. Det innebar läkarordinerade rikliga näringsintag och fysiska aktiviteter med exempelvis promenader och trädgårdsarbete, med skola och hantverksutbildning, med psykosociala och kulturella aktiviteter.
De första sanatorierna etablerades genom engagerade läkare och privata filantropiska donationer. Genom en nationalinsamling 1897, till minne av kung Oskar II:s 25 år på tronen, kunde fyra så kallade jubileumssanatorier anläggas. Vid 1908–1909 års riksdag fattades dessutom beslut om att alla län skulle inrätta ett eller flera folksanatorier med statligt stöd. Därmed inleddes en omfattande utbyggnad som så småningom resulterade i över 100 sanatorier runt om i landet. Det var alltså det politiska beslutet om statligt stöd som initierade denna stora expansion.
Skola på sanatoriet
De första barnsanatorierna i Sverige från 1890 tog emot skrofulösa barn, det vill säga med lymfkörtel-tuberkulos, under sommarmånaderna för vistelse i frisk luft med bad och sol och rikligt med mat.[2] Då var det inte aktuellt med skola. Samtidigt hade Folkskolestadgan från 1842 ålagt varje socken, sedermera kommun, att erbjuda skola till alla barn. Man rekommenderade att alla ”i skolåldern warande barn böra i skolan sig inställa”. År 1913 genomfördes den statsbidragsreform som ledde till att statsbidragen blev den viktigaste inkomstkällan för svenska skoldistrikt, vilket också kom att påverka skolundervisningen på sanatorierna. Men när vårdtiderna utökades över höst- och vårterminerna infördes skolundervisning, som kunde variera betydligt från det ena sanatoriet till det andra, mycket beroende på andelen barn i skolåldern som vårdades där. Dessförinnan finansierades både vården och skolan av privata och insamlade medel.
Ett tidigt exempel finner man vid Kronprinsessan Victorias Kustsanatorium (KVK), som startade 1903 i Vejbystrand. Initiativtagare var doktor Ernst Lindahl som var sjukhusets chef fram till 1935. Redan 1904 hade han ordnat med skolundervisning för barnen på sanatoriet, både småskola och folkskola. När sedan tuberkulosen försvann i början av 1950-talet blev det istället barn med polio och så småningom handikappade barn som kom att vårdas och få sin skolutbildning på sjukhuset i Vejbystrand.[3]
Det första sommarsanatoriet för barn på Styrsö startade 1890 och utökades 1908 till ett åretruntsanatorium. I en hembygdsskrift från Styrsö omtalas:
Då många patienter var barn behövdes det skolundervisning för att de inte skulle tappa för mycket kunskap under sin sjukhusvistelse. För de barn som vistades uppe bedrevs undervisning i Villa Solvik och senare i en inredd skolsal på övre plan på stora sjukhuset. Sängbundna barn fick undervisning vid sängen, förmodligen något begränsad. Under många år var det Fröken Hoppe som stod för undervisningen.[4]
Figur 1 Här ses fyra barn med lärarinnan fröken Hoppe på solverandan till VIlla Solvik på Styrsö.
Fröken Hoppe var lärarinna på Styrsö under många år. Hon var anställd av Göteborgs stad, enligt överläkarens Svante Orells årsberättelser.
Flickan Carins skolminnen och sjukhistoria
En mer ingående berättelse om hur skolundervisningen kunde upplevas av det sjuka barnet får man genom en brevväxling från Kustsanatoriet Apelviken i början av 1930-talet.[1] Det är flickan Carin som skriver många och långa brev till sin mor och berättar för henne om livet på sanatoriet. Den intensiva brevväxlingen mellan modern och hennes dotter Carin har sammanställts och publicerats genom Carins dotter, Britta S. Lagergård.
Carin var född 1922, och 1931 konstaterades att hon fått tuberkulos. Det blev flera sjukhusvistelser under åren 1931 till 1932, och 1933 kom hon till Kustsanatoriet Apelviken söder om Varberg. Där vårdades hon fram till 1935, alltså från 10 till 13 års ålder. Här låg hon gipsad för tuberkulos i ena höften. Efter utskrivningen från Apelviken fick hon periodvis bära en läderkorsett. Från maj till juli 1935 låg hon på S:t Görans sjukhus i Stockholm, där hon genomgick en slutlig steloperation av höften. År 1942 kunde hon ta studentexamen och fortsatte därefter sina studier i Stockholm och i Uppsala.
Carins brev under en vårtermin 1933
Folkskolestadgan av 1842 hade anvisat två nivåer för kunskapskrav: en miniminivå som omfattade läsning, kristendomskunskap, kyrkosång, skrivning och räkning, och en nivå över denna som omfattade geografi, historia, geometri och naturlära. Skolundervisningen kunde variera mycket mellan olika skolor beroende på lärartillgång och antal undervisningstimmar. Detsamma gällde förstås undervisning för barn på sanatorier och sjukhus. För barn med särskilda behov inrättades från andra halvan av 1800-talet asyler och uppfostringsanstalter, för barn med sjukdomar i rörelseapparaten särskilda vanföreanstalter och för barn med epilepsi särskilda vårdhem, varav det första redan 1889.[2]
Från 1913 infördes statsbidrag till skolundervisning, vilket bör ha påskyndat införande av skolutbildning på alla sjukhus som vårdade barn. Överläkaren på Apelvikens Kustsanatorium, doktor Johan Severin Almer, var också riksdagsman. Han skrev 1916 en motion, där han påtalade vikten av att lärare vid sanatorier måste för löne- och tjänsteårsberäkning likställas med lärare vid folk- och småskolor, samt att kustsanatorier, som i allmänhet inte drevs av landsting, behövde ett större anslag från staten för sin verksamhet.[3]
Här följer utdrag ur Carins brev från januari till juni 1933, som beskriver hennes skolundervisning motsvarande vårterminen i femte klass. Hennes första brev från Apelviken är daterat 18 januari 1933. Här berättar Carin att hon ligger gipsad tillsammans med två andra kvinnor, Ingegerd som är 25 år och fru Nilsson, som är ”rätt gammal”. Alltså är det ingen barnavdelning. Men den rigorösa dagordningen gäller även barnen. Den 5 februari 1933 skriver Carin:
Först på morgonen vid 5 halv 6 tiden kommer nattfröken, tänder och ger oss tempen. Sedan bäddar de här och ger oss tvättvatten. Klockan 8 kör de ut oss på solverandan. Där är nästan alldeles mörkt då. Halv nio få vi frukost. Då brukar vi få pytt, fiskbullar, äggröra och sånt. Halv tio börjar skolan. Den varar bara tre kvart.
Breven visar att det i dagordningen ingår slöjd, vilket motsvarar det hantverk som de vuxna patienterna förväntas delta i: ”Efter skolan brukar vi ha slöjd nästan alla dagar”. Skolundervisningen vid sanatoriet följer i stort sett samma struktur som i en vanlig folkskola med ämnen som räkning, läsning, rättstavningslära, geografi, historia och kristendom, här i form av söndagsskola.
Läxor och undervisningsstoff varierar över veckorna. Carin nämner exempelvis att de arbetar med geografi och rättstavning och att fredagarna innebär ”två timmar och två läxor”. Helgerna rymmer söndagsskola, och söndagseftermiddagarna beskriver hon som ”de tråkigaste timmarna på hela veckan”. Samtidigt förekommer inslag av ledighet, som de månadslov som bryter undervisningens annars regelbundna rytm. Av Carins beskrivningar i breven framgår att undervisningen tycks ha varit tematiskt upplagd, där en vecka ägnades helt åt geografi och nästa åt historia.
Carin är inte rädd för att påtala för fröken om kraven är för höga. I ett brev berättar hon hur hon helt enkelt lät bli att göra en bråkuppgift ”för det kan ju inte jag”, och hur hon sedan förklarade detta för lärarinnan, som barnen kallar ”Lindeberskan”. Lärarinnans reaktion, att Carin då inte fick gå i klassen, rann förvisso ut i sanden. Dock visar episoden hur Carin både förhåller sig till och prövar gränserna för den disciplinära ordningen. Carin reagerar också på de många läxorna och förhören:
Vi har vanvettigt många läxor till imorgon. Först och främst historia. Har repetition, så vi har från Gustav Vasa till och med Karl den 12:e. Också har vi läsning och så ska vi rätta felen i en räkning. Det är väl hemskt!
Carin noterar också den viktiga hygienen och noggranna städningen, som var en viktig åtgärd för att lära patienterna att skapa en ren miljö även efter utskrivning från sjukhuset. Hon skriver i ett brev den 11 maj:
Hela den här veckan har det varit storstädning här på salen. De har vädrat sängkläder och tvättat sängar bord allting. I förrgår och igår var det en enda röra. Värst igår. Hade vänt upp och ned på allting. Imorgon ska vi ha ett stormande förhör i geografi på hela Europa. Vi har bara fått kartböckerna att läsa i.
Carin fortsätter beskriva sina krävande förhör. Hon skriver ”vi” vilket betyder att hon har skolkamrater, även om de är i olika åldrar. Hon framställer sig inte som en duktig elev, utan framhåller sina svagheter och tillkortakommanden, vilket framgår av följande citat:
Imorgon, eller övermorgon, ska vi ha provräkning. Det är jag i förväg säker på att inte klara. Kan knappast ett dyft procenträkning och ränta och rabatträkning som vi nu börjat med.
Det börjar närma sig examen, men några betyg får man inte förrän man skrivs ut från sjukhuset. Förmodligen för att inte oroa föräldrarna som säkert ändå är oroliga för sina sjuka barn. Förhöret ska ske ute på solterassen, som är en mycket viktig plats på ett sanatorium. Här måste alla patienter, även barnen, vistas ett antal timmar varje dag under de tidsbestämda liggturerna, som innebär timslånga vilostunder flera gånger per dag i friska luften, antingen på en terrass eller på särskilda liggverandor. Men de kan alltså också användas både för undervisning och förhör.
Den 25 maj är det dags för examen. Överläkaren Doktor Hansson och ”en hel massa systrar” förväntas komma och höra på. Carin skriver att eleverna inte vet i förväg vilka ämnen som ska förhöras, ”men jag tror vi får historia, språklära, eller om det är riktigt olyckligt, matematik”. Resultaten från förhöret meddelas samma dag, och då får vi veta hur det går på examensdagen. Det är en annan lärarinna som håller i förhöret, vilket Carin beskriver i följande citat:
Igår hade vi examen. Ämnena var räkning och historia. Vi hade inte fröken Lindeberg på examen utan en som heter fru Albrecktsson. Hon är lärarinna i 3:dje och 4:de klass, så vi fick rysligt lätta tal.
Matematikförhöret verkar ha gått bra trots Carins dubier. Sedan blev det historieförhör: ”I historia hade vi förhör om stenåldern. Jag hade glömt det mesta av det, men klarade mig någorlunda ändå.” Carin blir uppflyttad till sjätte klass och kan lättad delta i firandet efteråt. Carin konstaterar glatt att ”Fröken Lindeberg bjöd på kaffe och tårta lite senare på dagen”.
Av Carins skildring ovan framgår att hon redan kan läsa, skriva och räkna, även om hon inte lärt sig att räkna med bråk än. Fröken Lindeberg är hennes lärarinna i alla ämnen, även historia och geografi. Hennes brev vittnar om att hon har ett för sin ålder stort ordförråd och ledigt språkbruk. Genom moderns många brevsvar förstår man att detta är något hon också har med sig hemifrån. Man kan förmoda att många barn som inte hade en så gedigen social bakgrund hade betydligt svårare att tillgodogöra sig den undervisning som erbjöds.
Röster om lärarinnorna
Lärarinnorna på sanatorierna är i många fall anonyma. Ibland framkommer deras namn i sanatoriernas årsbokslut eller på foton från undervisningstillfällen i klassrum eller på liggverandor. Carin nämner fröken Lindeberg, Lindebergskan, som undervisar henne i alla ämnen, och en fru Albrektson, som normalt undervisar i 3:e och 4:e klass.
Det finns en gedigen redovisning av verksamheten på Apelvikens Kustsanatorium med berättelser av personer som bott och arbetat där i olika funktioner. Där framkommer att en av de första lärarinnorna var Lizzie Almer, som började tjänstgöra 1917. Hon var dotter till doktor Almer, som inte var gift, men som hade två döttrar, Lizzie född 1895 och Daga född 1896. Daga kom senare att gifta sig med Almers efterträdare som stadsläkare i Varberg, Adolf Rappe.
En tidigare patient, som vårdades vid två tillfällen – från mars 1925 till juli 1927 samt från maj 1931 till december 1932 – berättar följande om sin lärarinna:
Doktor Almers dotter tjänstgjorde som arbetsterapeut, kurator, bibliotekarie, lärarinna och promenadledare… Fröken Almer var snäll och vänlig om man lydde hennes order men blev fruktansvärt arg om man inte gjorde som hon sa.
Fig.2. Apelviken. Skolundervisning. I bakgrunden syns Lissie Almer till höger och till vänster kan det vara lärarinnan Nelly Nilsson.
En lärarinna kunde alltså fungera i olika roller på sanatoriet. Situationen påminner om vad en informator på 1800-talet skulle vara för sina elever som fick hemundervisning. Samtidigt med undervisningen skulle informatorn/lärarinnan fostra eleverna till att lyda och uppföra sig ordentligt. Naturligtvis sa man inte ”du” till lärarinnan, man sade ”fröken”.
Även en lärarinnas erfarenheter redovisas i berättelsen om Apelvikens sanatorium. Lärarinnan Asta Albrektsson, som Carin nämner, anställdes 1933 och stannade till 1975, då hon själv var 72 år gammal. Hon berättar att det var omkring 140 barn i skolan. De var fem lärarinnor, varav två var slöjdlärarinnor. Barnen var uppegående och kom själva till skolsalen, där de var i tre timmar varje dag. De sängliggande barnen fick bara en timma lektion per dag.
Barnen delades upp i småskola med en småskolelärarinna, medan klass 3 och 4 respektive klass 5 och 6 undervisades tillsammans. Dessutom hade man på eftermiddagen en fortsättningsskola mellan klockan 15 och 17. Här nämns att det var ”generöst med materiel, man fick vad man behövde.” Även på solverandan fanns en svart tavla för att underlätta undervisningen. Lärarinnan fru Albrektssosn berättar: ”Barnen fick läxor, rätt mycket läxor, trots att det var på en sal med 30 barn. Det gick bra, det såg syster och personalen till”. Hon beskriver också sitt arbete som mycket mera än undervisning:
Man var inte bara lärarinna, man blev nästan som en mamma för barnen. Det fanns många barn vars föräldrar inte hade råd att ta hem dem när de var döda. De begravdes i Apelviken. Jag har själv varit med på många begravningar där, inte bara barn utan även vuxna.
Fig.3. Apelviken. Skolundervisning på avdelning 3:s solplatta. Av orden på tavlan att döma går barnen i första klass.
Många av barnen hade skickats till Apelviken av sina föräldrar från övre Norrland, en del av Sverige som var svårt hemsökt av tuberkulos. Det utgick ekonomiskt stöd för resan till Apelviken, men inte tillbaka, om de dog. För dessa barn anordnades en särskild gravplats, Barnens kyrkogård, en vacker plats nära sjukhuset som än idag kan besökas.
På gravstenarna kan man läsa barnets namn och varifrån de kom. På bilden ses tre gravar för barn från Vilhelmina, Gällivare och Arvidsjaur.
Avslutning
Tack vare Flickan Carins brev får man en unik samtida berättelse inifrån ett barnsanatorium. De flesta patientberättelser återges senare i livet och då kan de ha förändrats på olika sätt. En del förskönar sjukhustiden och talar om den snälla personalen och alla goda vänner som de fick. Andra berättar om skrämmande upplevelser, om lidande och straff. Denna artikel har berört skolundervisningen, och med flickan Carins förmåga att skriva och berätta om sin sanatorieskola ter den sig både väl planerad och genomförd trots barnens allvarliga sjukdom. Det finns utrymme för fortsatt forskning vad gäller skolundervisningen på sanatorierna. Sannolikt finns det också fler lärare, som dokumenterat sin verksamhet lika noga som Asta Albrektson. Som bidrag till fortsatt inhämtning av dokumentation av skola på sanatorium medtages fyra foton från Styrsö respektive Apelviken med lärarinnorna, skolbarnen och Barnens kyrkogård.
[2] Johanna Ringarp, ”Institutional care and education: circulation of knowledge about epilepsy in Sweden 1915–40”, Medical History 68:3 (2024); Johanna Ringarp, personligt meddelande, aug. 2025.
[3] Börje Källgård & Alva Peterson, Apelviken – från kustsanatorium till kurort (Varberg 2004).
[1] Britt-Inger Puranen, Tuberkulos: en sjukdoms förekomst och dess orsaker. Sverige 1750–1980 (Umeå 1984).
[2] Kerstin Hulter Åsberg, ”Tre svenska kustsanatorier för barn med tuberkulos: Styrsö, KVS i Vejbystrand och Apelviken”, Svensk Medicinhistorisk Tidskrift 26:1 (2022) s. 59–72.
[3] Karl-Eric Axenström & Karl-Erik SteenLivet gick vidare på Kronprinsessan Victorias Kustsanatorium i Vejbystrand (KVK): Patienter och personal berättar om barna- och ungdomsår på KVK (Örnsköldsvik 1997).
[4] Frank Engelbrektsson, Styrsö Kustsjukhus – en insulär vård över 60 år (Göteborg 2007).
Kerstin Hulter Åsberg, MD, PhD, är docent i internmedicin vid Uppsala universitet och har sedan 2010 varit universitetslektor med ansvar för att starta och leda en universitetskurs i medicinhistoria. Hon är ledamot i Stiftelsen för Uppsala Medicinhistoriska museum och har mottagit flera utmärkelser, bland annat Bengt I. Lindskogs stipendium i medicinens historia (2010) och Region Uppsalas medicinhistoriska stipendium (2018). För närvarande deltar hon i ett flerårigt, mångvetenskapligt projekt vid Uppsala universitet som undersöker de svenska sanatoriernas sociala och kulturella betydelse.
Denna artikel undersöker hur de samhällshygieniska upplysningsinsatser och reformprogram som sjösattes i Sverige kring sekelskiftet 1900, i kölvattnet av bakteriologins genombrott, syns i vardagsföreställningar genom idealbilder i kontaktannonser. Tidigare forskning om renlighet, hälsa och kön, baserad på statligt och institutionellt material, menar att ideal om hälsa och renlighet genomsyrade samhället under perioden 1890–1940. Det vore rimligt att anta att dessa ideal också lyftes fram av kontaktannonserande. Beskriver, och i så fall hur, livspartnersökande män och kvinnor den ideala kvinnan och den ideale mannen utifrån hälsa och hygien?
Från slutet av 1800-talet växte de samhällshygieniska ambitionerna och den vetenskapliga medicinen etablerades allt mer, bland annat genom bakteriologins genombrott. Folk utsattes under 1800-talet för, menar Jonas Frykman och Orvar Löfgren, ”systematisk propaganda” med syftet att uppfostra dem till ”rena i tanke och gärning”. Denna process var könskodad, påpekar Lars-Henrik Schmidt och Jens Erik Kristensen, och visar hur danska kvinnor under 1900-talet fostrades till goda husmödrar bland annat genom tidskrifter och hushållsskolor. Fostran till renlighet och sundhet fick även i Sverige ett uppsving, särskilt under perioden kring sekelskiftet 1900, men även under mellankrigstiden då oron för den svenska nativiteten växte.
Tidigare forskning om hälsa och hygien ur ett genusperspektiv visar att ideal om hälsa och hygien genomsyrade hela samhället under perioden. Schmidt och Kristensen beskriver hur renlighetsprojektet sipprade ner i vardagslivet. Utifrån detta framstår periodens renlighetsiver som ett ovanifrånprojekt med familjer och individer som motsträviga objekt. Eva Palmblad och Bengt Erik Eriksson hör till dem som i sin beskrivning av samhälleliggörandet av hälsoarbetet problematiserar ett paternalistiskt förhållningssätt där ”den stora massans tröghet” varit en utmaning för de ”upplysta”.
De upplysningsinsatser och reformprogram som sjösattes under första halvan av 1900-talet var till stor del avsedda att omforma vardagsföreställningar hos den breda folkmassan. Men trots att familjen, hemmet och vardagen betraktades som centrum för den tillrättaläggande renlighetsambitionerna har familjebildarna sällan själva fått komma till tals. Syftet med föreliggande artikel är att undersöka om de samhällsfostrande ambitionerna rörande tanke och gärning under perioden 1890–1940 också syns också avspeglas i kontaktannonser. Beskriver, och i så fall hur, livspartnersökande män och kvinnor den ideala kvinnan och den ideale mannen utifrån hälsa och hygien?
Att undersöka livspartnersökande mäns och kvinnors ideal rörande hälsa och hygien, genom närstudier av deras beskrivningar av sig själva och av sin idealpartner, kan belysa familjens och vardagens relation till den hygienmedicinska upplysningens inflytande under denna period. Begreppen hälsa och hygien undersöks utifrån vilka egenskaper som kontaktannonsörerna lyfte fram som åtråvärda. Här används kvantitativ innehållsanalys och kvalitativ textanalys. De uttryck för hälsa och hygien som utifrån detta är i fokus i artikeln är beskrivningar relaterade till hemmet (skötsel och omsorg), kroppen (omvårdnad, sjukdomsstatus och kraft) och försörjning.
Studien bygger på empiri om hygien och hälsa från en databas bestående de första 250 kontaktannonserna ur Dagens Nyheter 1890 (1891/1892), 1900, 1910, 1920, 1930 och 1940 författade av vardera kön. Tidningens annonsmarknad erbjuder en mycket fördelaktig kontinuitet och hade en stor upplaga och bred läsekrets. Den inblick läsaren får i annonsörernas sammansättning ger intryck av att de ur ett geografiskt och socioekonomiskt perspektiv var en relativt heterogen grupp.[4]
Hälsa och hygien i kontaktannonserna
I detta avsnitt studeras förekomsten av olika egenskaper rörande hälsa och hygien. Avsnittet lyfter också beskrivningar av hälsa och hygien som uttrycker personlighetsdrag och beteende.
Ärade Damer.
Vilken storväxt, hurtig flicka vill i äktenskapligt syfte göra bekantskap med en frisk och rask norrlänning (trävaruhandl.)
Trävaruhandlaren var en av dem som under 1900-talets första hälft ansåg det gångbart att beskriva den ideala livspartnern utifrån egenskaper relaterade till hälsa och hygien.
Sett till hela perioden var det främst hygien som lyftes fram som ideal, till exempel skötsel av hem och kropp. Samtidigt var det också dessa egenskaper som fluktuerade mest över tid. Detta medan egenskaper relaterade till hälsa, som sjukdom och kroppslig kraft, stadigt tappade i betydelse. Som mest betydelsefullt var hygien 1890 och 1930. Fram till 1920 följde betydelsen av hälsa respektive hygien i livspartneridealen varandra relativt väl. Däremot verkar hälsa – som ett tillstånd av eller en frånvaro av sjukdom – 1930 och 1940 tydligare framträda som något annat än den hygien man själv skapar.
Hälsa, som sjukdomsstatus och kroppslig kapacitet, förekommer främst 1900 och 1920, men har inget större inflytande under den undersökta perioden. Den vanligaste beskrivningen var att annonsören eller den tilltänkta partnern var ”frisk”; exempelvis önskades i en annons en ”flicka eller enka med 8,000 kronor, frisk”.
Den hälsosamma idealpartnern var alltså främst frisk, men även sund. ”Sund” i detta sammanhang handlade mer om påverkbar livsföring än avsaknad av sjukdom. Ett exempel på användningen av ”sund” är: ”Finns det någon verkligt sund man i 35-årsåldern som tycker om friluftsliv o. musik, har ideella intressen o. för övrigt är ’en bra karl …”
Hälsa kunde också beskrivas i termer av styrka; ord som ”välväxt”, ”storväxt” och ”stark” signalerade kraft och vitalitet, och 1890 kunde den ideala livspartnern också vara viril och ha god vigör. Mellankrigstiden var den tid då just kroppslig styrka fick en särskild betydelse. Ett exempel på detta är den friske och raske norrlänningen som 1920 sökte en ”storväxt hurtig flicka”.
Hygien kopplad till omsorg och skötsel om kroppen fick, även om det inte var någon radikal förändring, en större del i livspartneridealen 1930 och 1940.
Hälso- och hygienrelaterade uttryck användes under perioden också för att beskriva beteende och personlighet. Man kunde till exempel ha ”sunda åsikter”, ”vårdad uppfostran” och ”rena sinnelag” och ”rent hjerta”. Uttryck som ”sund till kropp och själ” förekommer i några fall. Ett annat uttryck som förekom var ”städad, främst 1920, som här betraktas som ett sätt att beskriva skötsamhet. Beskrivningar rörande hälsa och hygien kan på detta sätt ses som en del i ett skötsamhetsideal.
Sammanfattningsvis framstår hygien som betydelsefullt under perioden, och detta beror till stor del på dess nära relation till hemmet och hushållet. Kunskap om hemmet och hushållets skötsel var framträdande under hela perioden, men var som mest gångbart 1890 till 1910. Detta talar i viss mån emot den Schmidts och Kristensens bild av ”nedsippring” och av den ovan beskrivna hygienupplysningen. Samtidigt var det just efter denna tid – 1930 – som professionaliseringen av hemmets hygien framträder i annonserna då hembiträdena dyker upp, vilka var en efterfrågad arbetskraft i statliga satsningar för ökad hälsa och hygien hos befolkningen.
”Framförallt bör hon vara frisk” – den ideala kvinnan
Hem- och hushållsegenskaper hängde inte bara samman med ideal rörande hälsa och hygien – de var en del av dem, och här kan vi i kontaktannonsörernas beskrivningar se hur dessa relaterade till kön.
Damer!
En medelålders Man med god social ställning, godt hem och 15,000 kr. årlig inkomst önskar, möjligen för äktenskaps ingående, stifta bekantskap med en bildad, god och allvarlig flicka eller enka med jämnt lynne, väl hemmastadd i husliga göromål, åldern 23–35 år. Framförallt bör hon vara frisk och äfven se bra ut …
Hälsa och hygien rörande kvinnan handlade främst om hemmet och hushållet. Både män och kvinnor livspartnersökande framställde hem och hushåll som kvinnans. Ser man till relationen mellan könen över tid skedde emellertid en förändring mot en mer jämlik syn. Fram till 1930 framställdes kvinnan utifrån egenskaper rörande hälsa och hygien främst som ”huslig”.
Egenskaper kopplade till hemmet och hushållet minskade över tid, bortsett från en mindre ökning år 1930. Generellt minskade beskrivningarna av kunskap i kontaktannonserna, samtidigt som uttryck för intresse ökade. Detta kan tolkas som att skötsel och omvårdnaden förutsattes vara en del av kvinnligheten, snarare än en uppgift som tilldelades kvinnan.
Friskhet, förstådd som frånvaro av sjukdom, utgjorde den absolut vanligaste hälsobeskrivningen av den ideala kvinnan i annonserna under perioden. Ett exempel återfinns i en annons från 1920 skriven av en dam som utlovade att hon var ”frisk och sund”. En annan som tog upp sin hälsa var en flicka som 1892 skrev att hon var vid ”god helsa”. Hon hade dessutom ”friskt humör”, vilket – precis som ”jämt lynne” i den inledande annonsen – skulle kunna signalera god (psykisk)hälsa. När en lantbrukare 1930 sökte hustru handlade det mest troligt om behovet av att vara två i arbetet: ”ev. äktensk. önskar ung duktig lantbrukare med frisk och sund flicka”. Att beskriva sin hälsa med hjälp av kindernas röda färg gjordes av den 19-åriga flicka som sökte sig en ungherre 1891: ”ros”.
Mot idealet med en frisk kvinna ställdes dock i ett par fall andra önskemål, till exempel i en annons 1940, signerad ”Kamrater”, som önskade en ”vanför fl.” för äktenskap. Varför han önskade sig en partner utifrån denna hälsoaspekt kan man såklart bara spekulera i, men att hälsan kunde uppfattats som ett avgörande livsvillkor under första halvan av 1900-talet, i en tid då välfärdssystemet ännu inte var utbyggt, står klart.
Under mellankrigstiden var kroppens styrka något mer framträdande i annonserna. Då kunde brist på kroppslig styrka i form av ”mager” lyftas som något negativt. Under 1910- och 1920-talen fick dessutom sjuksköterskeyrket ett uppsving. Mest troligt kan detta kopplas till, förutom möjligen ett nytt, smalare kvinnoideal, världskrigets påverkan sett till ökat behov av arbetskraft, livsmedel och vård. Samtidigt förbättrades kvinnors situation också i och med ökat deltagande i samhällslivet och förbättrad mödravård.
Inte bara kroppens kraft lyftes, utan också kroppens skötsel och omvårdnad – beskrivet som till exempel ”sund” och ”vårdad”– framstod tydligare än tidigare i kvinnoidealet när ”frisk” inte var lika synligt. Bland olika samhällsrörelser kan man ana en förskjutning från omgivning till kropp. En annan utveckling kan ha handlat om att hälsa och hygien förändrades från att vara något man besatt till något man skapade. Möjligen fanns här också ett större utrymme för individuella val än tidigare, delvis som en följd av välfärdsstatens framväxt.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att hälsa och hygien genom sin koppling till skötsel och omvårdad av hemmet var en del av kvinnoidealet. Ett trevligt hem kunde, som till exempel Ronny Ambjörnsson påpekat, ses som ett sätt att minska risken för att mannen skulle falla för dekadenta frestelser. Det faktum att vikten av att hushålla också ingick i ett skötsamhetsideal utesluter inte att de moraliska värdena bottnade i faktiska behov. Hur man hanterade till exempel hygien och ekonomi fick konkreta konsekvenser för familjen. Som bland annat Olli Lagerspetz påpekat så är smuts och renhet påtagliga fakta.
Fostran i renlighetens och sundhetens tecken var alltså, som tidigare forskning beskrivit, könskodad sett till hemmet och kvinnlighet även i kontaktannonserna. Under den tid som präglades av frågan om kris i befolkningen och kartläggningen av ”Lort-Sverige” minskade betoningen på kvinnors kunskap om hemmets skötsel till intresse i de undersökta annonserna. Detta ligger i linje med beskrivningar av hur upplysning under det tidiga 1900-talet skulle göra ”husmodersprojektet” till ett kall. Förändring skulle på detta sätt kunna förstås som ett uttryck för upplysningens fostrande ideal.
”Städad, frisk, äldre man” – den ideale mannen
Även när det gäller beskrivningarna av den ideale mannen var hälsa och hygien genuskodat.
Verkligt allvar.
En affärsman, 25 år stor och stark, med fast och god inkomst, har tröttnat på ensamheten, söker sig i brist på passande fruntimmersbekantskap på detta vis en hustru (flicka eller enka) …
Den ideale mannens kropp beskrevs i kontaktannonserna som stor och stark. Hälsa och hygien framstår även här, konstaterat av tidigare forskning, som genuskodad: Medan skötseln av hemmet och hushållet var hälso- och hygiendomäner för kvinnan, var den kroppsliga kraften mer mannens. Mannen var, förutom stor och stark, också ”reslig” och ”ståtlig”.
Givet den något större betydelse som uttryck som ”städad” fick under samma tid, kan mannens ”hemkär” tolkas som ett tecken på att hälsa och hygien hade en plats inom skötsamhetsidealet. Metaforer kopplade till hälsa och hygien användes särskilt för att beskriva skötsamhet, vilket framgår hos den annonsör som med uttrycket ”oförvitlig vandel” beskrev sig som ”en städad, frisk, äldre man”.
Att beskriva sig som ”frisk” blev generellt en mindre framträdande del av mansidealet efter 1910. Det verkar dock inte ha varit betydelsen av ”frisk” ändrade, då det inte kompenserades av beskrivningar om hur mannen skötte sin hygien. Snarare verkar det som att hälsa som deklaration av sjukdomsstatus förlorade i betydelse. Efter 1920 förekom inte sådana längre i beskrivningar av mannen. De sjukdomstillstånd som innan dess togs upp var ”halt och lytt”. Ett annat exempel är den ”Handtverkare” som skrev att han var ”något ofärdig”.
Hur hälsans innebörd påverkade de relationer som söktes blir tydligt i exempel där ohälsa beskrivs. Ett sådant fall var sjuksköterskan som 1900 explicit ville ha en make att vårda. Annonsens avsändare skulle kunna betraktas som en lycksökerska, men det som uppfattas som en motsägelse mellan försörjningsmöjlighet och livspartnerskap kan ha tett sig annorlunda vid förra sekelskiftet.
Sammanfattningsvis visar resultaten rörande den ideale mannens hälsa- och hygienegenskaper att hälsorelaterade beskrivningar som till exempel frisk och stark hade större betydelse än hygienrelaterade egenskaper som skötsel av hem och kropp. Mannens hälsa var som mest framlyft 1910 och 1920. En tolkning är att det är den generella sämre hälsan och större utsatthet för sjukdomar som tuberkulos hos män som syns i ett idealiserande av hälsa. Det verkar inte troligt att mannens hälsa lyftes fram mer under dessa decennier enbart på grund av genomslag för upplysningsarbetet i renhetens anda – egenskaper relaterade till hygieninsatser lämnar svagt intryck i annonserna. Däremot kanske ändå dessa samverkade med samhällsströmningar mot ett ökat fokus på hemmet, vissa förbättringar i levnadsstandard, ökad medvetenhet om hälsa i kölvattnet av spanska sjukan och växande idrottsrörelsen med fysisk styrka som en generellt manlig dygd.
Sammanfattande diskussion
Syftet med denna artikel var att undersöka om de samhällsfostrande ambitionerna rörande tanke och gärning under perioden 1890–1940 också syns i Dagens Nyheters kontaktannonsörers beskrivningar av den ideala kvinnan och den ideale mannen. Gick det då att se att de livspartnersökandes hjärtan klappade i takt med den hygienmedicinska upplysningen 1890–1940?
Undersökningen indikerar att de upplysande insatserna från stat och läkarkår haft inflytande på livspartneridealen. Studerar vi kontaktannonserna framträder dock inte hälsa och hygien kvantitativt särskilt betydelsefullt. Det var snarare definitivt många fler som underlät att ta upp hälsa och hygien, än som gjorde det. Stundtals är det svårt att utifrån den svaga förekomsten av beskrivningar rörande hälsa och hygien dra slutsatser. Den intensifiering av renlighetsupplysning som beskrivits i tidigare studier går inte att se i det här urvalet av kontaktannonser – snarare tycks utvecklingen ha gått i motsatt riktning.
Att skötseln och omvårdnaden om hemmet och hushållet minskade i betydelse samtidigt som den kroppsliga omsorgen blev mer framträdande från kan antyda att hygien förändrades från att handla om omgivningen till den egna kroppen. Hygien och hälsobeskrivningar skulle kunna visa på kopplingen mellan hygien, hälsa och skötsamhet. Den moraliska aspekten på renhet hade en lång tradition i Sverige, samtidigt skulle det kunna vara så att en mer internaliserad fostran, som gå att härleda från upplysningsinsatserna, tog sig uttryck. Upplysningsinsatsernas ideal gick mest troligt åt båda hållen. Upplysningens genomslag skulle kunna vara det som syns i förändringen av hur hälsa och hygien beskrevs, snarare än att.
Att hygien och hälsa kopplad till hemmet var kvinnans ansvar var män och kvinnor överens om. Även personlig hygien samt omsorg om kläder och kroppens yttre vara främst kvinnans ansvar. Detta överensstämmer med iakttagelser andra forskare gjort gällande kvinnan som mottagare och förmedlare av information om personlig hygien under denna period. En annan tolkning är att kvinnan kunde fostras till god husmoder för att det fanns god förankring på olika samhällsnivåer för det. Skötsel av hushållet och hemmet var inte en del i mansidealet. Det går dock att se att frekvensen av ”hemkär” samtidigt ökade i både kvinnoidealet som mansidealet, vilket kan tyda på en rörelse frikopplad från kön rörande vad hemmet stod för.
Hur hälsa betraktats i livspartnersökandet kan troligen länkas till samhällsförändringar rörande materiell levnadsstandard och socialpolitisk utjämning. Här fick fostran mindre genomslagskraft utifrån upplysningsinsatser, och ekonomiska incitament mer. Inledningsvis, i en tid med svagt socialt skyddsnät, var individen mer sårbar och livspartnerskapet mer beroende av att sjukdom och fysisk nedsättning kunde hanteras inom relationen.
Att hälsotillståndet inte hade någon större betydelse skulle också kunna hänga samman med de äktenskapshinder som gällde för bland annat sjukdom och ”duglighet” fram till 1974. Sårbarheten för sjukdom och ohälsa, parad med tankar om reproduktionen, uttrycktes av Gustaf 1890: ”OBS! Ingen får anmäla sig som är medveten om ärftliga sjukdomar inom sin familj såsom kräfta, lungsot, fallandesot, galenskap eller dryckenskap.” Generellt var dock för de flesta hälsa och hygien inte avgörande i sökandet efter den äktenskapliga lyckan; möjligen var tanke och gärning präglad av de samhällsfostrande hälso- och hygienambitionerna, men inte hjärtat.
Hadenius, Stig, Dagens Nyheters historia. Tidningen och makten 1864–2000, Stockholm: Bokförl. DN, 2002.
Hatje, Ann-Katrin, Befolkningsfrågan och välfärden. Debatten om familjepolitik och nativitetsökning under 1930- och 1940-talen, Stockholm: Allmänna Förlaget, 1974.
Hirdman, Yvonne, Att lägga livet tillrätta: studier i svensk folkhemspolitik, Stockholm: Carlsson, 1989.
Janssens; Blom & Haavet; Göransson, Anita, ”Kön, handling och auktoritet”, Sekelskiften och kön. Strukturella och kulturella övergångar 1800, 1900 och 2000, red. Anita Göransson, Stockholm: Prisma Bokförlag, 2000.
Johannisson, Karin, Den mörka kontinenten: kvinnan, medicinen och fin-de-siècle, Stockholm: Norstedts, 1995.
Jonsson, Sverker, Annonser och tidningskonkurrens. Annonsernas roll i tidningsekonomin och betydelse för koncentrationspressen i Stockholm,Göteborg och Malmö, Göteborg: Meddelanden från Ekonomisk-historiska institutionen vid Göteborgs universitet, 1977.
Lagerspetz, Olli, Smuts. En bok om världen, vårt hem, Stockholm: Symposion, 2006.
Palmblad, Eva & Eriksson, Bengt Erik, Kropp och politik. Hälsoupplysning som samhällsspegel, Stockholm: Carlsson, 1995.
Schmidt, Lars-Henrik & Kristensen, Jens Erik, Lys, luft og renlighed. Den moderne socialhygienens fødsel, Viborg: Akademisk Forlag, 1986.
Josefin Englund, Fil dr. är disputerad historiker och arbetar som universitetslektor i utbildningsvetenskap på Institutionen för rörelse, kultur och samhälle på Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH) i Stockholm. Josefins forskningsområde är nittonhundratal, välfärdsstat, könsideal, livspartnerrelationer, vardagsperspektiv, informell utbildning, sexualitet, kropp, presshistoria, klass, kön och genus. Hennes avhandling handlade om könsideal i svenska kontaktannonser under perioden 1890–1980. Hon har bland annat skrivit artiklar om konsumtionshistoria, vardagligt språk och renlighet. Josefin medverkar aktivt i media och håller föreläsningar om könsideal och livspartnerval. Hon har tidigare arbetat som projektledare i mediebranschen och förlagsvärlden. Sin pedagogiska utbildning har hon från Uppsala universitet, Gymnastik och idrottshögskolan (GIH) i Stockholm och musikhögskolan vid Göteborgs universitet.
Föreningens nya årsbok har kommit från trycket. I Wisby Trivial-Schola berättar Gunilla Jonsson inte bara om skolans historia från skolordningen 1649 till läroverksstadgan 1820, utan knyter också an till den bokhistoriska utvecklingen genom att ge en bred bakgrundsinfomation om de läroböcker som användes i Visby eller nämndes i samtida skolordningar. För ungefär 100 år sedan publicerades skolordningarna i en rad volymer i årsboksserien, och att vi nu i bokens bilagor publicerar skolordningarnas boklistor kan ses som en fortsättning på den traditionen. Gunilla, som har en bakgrund på Kungliga biblioteket, belyser också skolans roll som spridare av böcker i det gotländska lokalsamhället. De 360 faktaspäckade sidorna innehåller också intressanta konflikter om lärarlöner och uppgifter om de bus och upptåg eleverna hade för sig.
Man kan få boken hemsänd genom att bli medlem i Föreningen för Svensk Undervisningshistoria: sätt in årsavgiften – 200 kronor – på plusgiro 58001-9. Det går också bra swisha medlemsavgift till Swish nummer: 1236174478. Uppge namn, adress och e-post i samband med inbetalningen eller till: info@undervisningshistoria.se.
Nu kan vi presentera årets första numret av Vägval, som samtidigt också är det första redigerat av Charlott Wikström. Med hjälp av gästredaktören Badegül Eren-Aydinlik har Charlott satt ihop ett mycket intressant temanummer om kvinnor och utbildning i offentlighetens ljus under 1900-talet. Spännvidden är stor såväl geografiskt (från Sverige till Turkiet) som tematiskt (från gymnastikundervisning till ingenjörsutbildning).
Bland andra nyheter så kan vi meddela att Föreningen för svensk undervisningshistoria höll sitt årsmöte i Uppsala den 24 april. Höjdpunkten var ett föredrag av Daniel Lindmark, som berättade om sin bana som utbildningshistoriker, vilken också varit nära sammanvävd med kyrkohistoria.
Årsmötet valde också en ny styrelse, som ser ut som följer:
Ordförande
Janne Holmén
Ordinarie
Åsa Melin (omval)
Björn Norlin (omval)
Johan Samuelsson (omval)
Lina Spjut (omval)
Anders Persson (omval)
Åsa Broberg (omval)
Suppleanter
Petter Sandgren (omval)
David Sjögren (omval)
Magnus Hultén (omval)
Revisorer
Johannes Westberg (omval)
Henrik Román (omval)
Agneta Linné (omval)
Valberedning
Daniel Lövheim (omval)
Viktor Englund (nyval)
Thom Axelsson (nyval)
